En ganska risig plats

Jag skulle kunna skicka ett mejl där det står: ”vad var det jag sa”, angående Lakeland och ett visst besök som tre inspirerade män gjorde till platsen, vilket gjorde mig upprörd och arg i maj. (Med tanke på vilka tre det var och på vad som kommer fram nu. Läs här.) Men jag tror att jag låter bli. Istället är jag ledsen och tyst. Hur omogna får de människor som kallar sig själva ledare egentligen vara? Då talar jag inte först och främst om amerikanska superpastorer med fejkade tatueringar och attitydproblem, utan om människor som annars är jordnära och förtroendeingivande. Minsta barn borde ha förstått. Från början. Ibland är den kristna världen en stor sandlåda för förvuxna jättebarn med för livlig fantasi. I den bästa av världar skulle dessa ledare idag lugnt förklara situationen för sina församlingsmedlemmar och be om ursäkt för att de följt nycker i stället för Bibeln. Men, ja. Vi liver inte i den bästa av världar utan på en ganska risig plats. En plats där människor som drömmer om att leda människor närmare Gud i verkligheten är för rädda för att säga: ”förlåt, jag hade fel”. Det är lättare, men knappast smickrande för sin egen person, att säga: ”jag förstår ingenting.”

Som ni hör är jag upprörd. Igen. Det är i situationer som denna som Sofie väljer dubbel espresso i skuggan vid flower street cafe's bord. För ok, att idioti och dumhet går ut över mig. Det är inte första gången, om man säger så, och jag kan ju försvara mig. Men det här handlar ju ytterst inte om mig utan om försvarslösa barn och gamla som utsätts för vad man skulle kunna kalla för andliga övergrepp. Och det är inte ursäktligt.

Ett stycke ur Romarbrevet som ger en helt annan glimt av vad kristendom handlar om: ”Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Överträffa varandra i ömsesidig aktning. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter.” – Så vill jag leva mitt liv. Sant och uppriktigt. Med ömsesidig aktning i alla relationer, oavsett om det är pastor P himself med svart kostym, dåliga ordvitsar och hela paketet, eller mina nyfunna sköna vänner från AA. Tänk om kärlek och ömsesidig aktning fick prägla vårt kristna liv fullt ut.

Annars har jag haft en löjligt skön helg. Mysig utomhusbio i Drakenbergsparken i torsdags, tacoskväll hos mig i fredags, Edvins ettårskalas i lördags och ett påbörjat fog-projekt i hallen. (Det är riktigt roligt att kratsa fog.) Igår kväll sov min vän G över och vi såg på Juno, en riktig favoritfilm, och pratade om det mesta. Och idag ska jag träffa J som är nyss hemkommen från sina uppdrag i det farliga landet. Spännande. Angående farligt, så är jag ganska oroad över säkerhetsläget. Häromdagen var det en till självmordsattack i centrala Kabul. Våldet kryper närmare och fredsstyrkorna längtar hem. Att talibanerna attackerar en biståndsorganisation strax utanför Kabul är vanvett. Just nu följer jag bara läget med spänning, genom media och genom R som har sin familj där för tillfället, medan jag kramar mitt visum som gäller fram till sen höst. Hoppas fortfarande lite.