Biståndsmingel

Trött-trött-trött. Eftersom allting runt omkring varit så stressigt känns det nästan som att jag vaknat upp här, helt plötsligt, i en vit skinnsoffa i en estnisk semesterby omgiven av mer och mindre sociala biståndsmänniskor med ljudet av en srilankesisk dansbandssångare i bakgrunden. Jag åkte hemifrån vid sex i morse, tog Arlanda Express och kom med ett roligt gäng från Afrikagrupperna, SAK, svenska Concord och Centrum för internationellt ungdomsutbyte, till Tallinn vid tio på morgonen lokal tid. Vi fick se på stan i några timmar tills finnarna anslöt och bussen mot slutmålet gick. Vi är ungefär sextio deltagare från olika fristående organisationer från Estland, Finland och Sverige på konferensen som anordnas vid en stugby vid havet, av Concord, EU-nätverket för NGO’s. Efter introduktion, mingel, grillspett, klyftpotatis och skum vaniljglass med lingonsylt började en liten man med synt spela smöriga covers i takt med discokulans snurrande i taket och jag kände mig plötsligt väldigt trött.

Igår var min sista dag som fast anställd i butiken. Jag tillbringade dagen med att inventera. Åh! Ingen som inte har sett det lager som av någon outgrundlig anledning kallas ”Basmati” förstår vad en inventering där innebär. Vi har flera lager i schysst ordning, men i Basmati står trasiga möbler, gammal rea, kasserade saker som någon inte slängt utan bara placerat i något hörn… och backar märkta typ ”jul 2007”, ”student”, ”udda tofflor” och ”dödskallekalsonger”. Ja, ni förstår. ”Jag kan ju inte sätta vilken gröngöling som helst på Basmati”, sa min chef ursäktande.… Nähä.

… Men sen! Firade de av mig med en massa glass, kramar, underbara vita liljor och ett åh så fint armband från Thomas Sabo. Jag kommer att sakna vissa delar av livet i butiken väldigt, väldigt mycket. En del kollegor har blivit vänner som jag aldrig kommer att glömma; man utvecklar en speciell sorts relation mellan varuplock, klubbkort och outhärdliga stamkunder.

Nu har jag förflyttat mig från den vita soffan till min säng på loftet i en stuga för tio. Det känns lite som tågluffens dormitories, igen… förutom att alla mina roomies kommer från finska kyrkans biståndsorganisation och är här för att nätverka. De vill gärna öva sin svenska och försöker med givande meningar som ”vilket är din favoritfärg” och ”Hyr mår din mamma”. Sovdags!