SL

20.04. Jag småjoggar mot busshållplatsen. Men ingen buss kommer. Inte nästa heller. Min mobil har helt oförklarligt plötsligt ingen täckning. Alla huttrar, suckar, tittar på klockan. Trettiofyra kalla minuter.

Då... kommer en liten busschaufför rusande, med sin väska rakt framför sig. Han springer tvärs över hållplatserna och skriker: "Alla som ska med 172:an, följ med mig!" När vi på hållplatsen tittar lite skeptiskt på honom och tvekar vänder han sig om och viftar med väskan: "Kom, kom, nu!"

Vi troppar snällt till bussen en bit bort, och han schasar på oss. "Inga biljetter, fort, fort!" Utan att förklara sig kör han sen i racerfart hela vägen mot Skarpnäck. Han har så bråttom att han inte ens ändrar "ej i trafik". Vid Bredäng låtsas han inte se den ensamme mannen vid hållplatsen och när jag plingar för att gå av tvärnitar han.

Uppfriskande, sånt.