Långt bort och ofattbart nära

D:s kompis T öppnar dörren. Han är 24 år, har rakad skalle, leopardbandana och pipskägg, och är iklädd en enorm svart t-tröja med skelett-tryck som lyser i mörkret. Den enda tatuering han har är en liten smal, vågig mustasch på högra pekfingret, som han håller ovanför överläppen och vindlar med ögonen. Alla skrattar.
– Det var du som räddade livet på D, va? säger T när vi sitter runt matbordet.
Tillsammans har vi stekt fläskfilé, kokat ris (ingen av oss fick igång gasugnen) och blandat pulversås. Det finns inte så mycket porslin i övergångslägenheten D bor i, så vi dricker ljummen påskmust ur udda koppar. Min har tomtar som spelar trumpet på. J som följt med mig hem till D på middag fick det enda glaset, det med en groda.

D introducerar mig alltid på det sättet för sina vänner; att det var jag och I som räddade hans liv den där juninatten. Och jag vet, trots att jag alltid svarar: ”äsch, vi råkade passera och vad skulle vi annars gjort?”, att det faktumet ger mig respekt i, och tillträde till, D och alla hans vänners värld. Alla mina dumma frågor om missbruk, uppväxt, NA-träffar, hur känns det och soc-kontakter möts med ärliga svar.

D skämtar om frallorna han köpt, att de små svarta fröna ovanpå innehåller tillräckligt med opiater för att ge en tripp. Han är drogfri sen tio månader.
- Du får pilla bort dom, säger T.
- Kan man få en tripp av sesamfrön? frågar J som, precis som jag har frikyrkobakgrund och inte riktigt hänger med.
Vi skrattar allihop åt det absurda i situationen.