lördag 19 juli 2008

När livet stannar

Om vi inte hade gått över bron just igår natt. Om jag varit ensam. Om vi inte hade nått fram med våra försök att prata, att räcka ut en hand, att visa att livet själv är värdefullt och att det alltid kommer ljusare dagar. Om han ändå hade valt att släppa taget. Om. Och så nära. Om det inte hade funnits en kärleksfull Gud som såg honom just där just då, på räcket trettiotvå meter ovanför marken. Om inte den kärleksfulla Guden hade lett våra steg över bron från Skanstull när vi hade tänkt ta tunnelbanan, klockan elva på kvällen. Om den kärleksfulle Guden aldrig hade låtit oss gå igenom så mörka saker att vi inte hade kunnat förstå ångest.

Ett samtal i balans mellan liv och död. När livet står stilla i tjugo darrande minuter och allt omkring mister sin mening. Ord. Frågor. Berättelser. En gnutta förtroende. Och hopp.
Han sträckte ut sin hand, tog min och kom ner till oss på rätt sida av räcket. Jag har aldrig i mitt liv varit så tacksam.

Vi satt kvar ganska länge och pratade efter middagen på den indiska favoritrestaurangen på fredagkvällen. Det var fyra år sedan vi alla fem var samlade senast och det var ingen brist på samtalsämnen. Sedan 2004 har det hänt en helt del i våra liv men det är coolt att vi kan återförenas och allt känns som vanligt. Vännen I skulle sova hos mig och vi kände oss trötta efter maten och hade mycket att prata om, så vi promenerade från Medborgarplatsen mot Skanstull. Där pekade jag på Globen och sa: "Gullmarsplan är ju bara på andra sidan bron!" så vi fortsatte promenera. Jag är så tacksam för att vi fortsatte över Skanstullsbron. Och för att vi inte lyssnade på det instinktiva: "Jag klarar inte av det här. Han är sjuk och jag kan inget om sånt. Jag kommer inte att överleva skräcken av att behöva se." ...och bara ringde 112. Istället gick vi fram till killen på broräcket och började en försiktig men desperat konversation som slutade med att han stod brevid oss på rätt sida av räcket. Tack fantastiska I för att du är så bra. Och tack min Gud för att du aldrig släpper taget.

Inga kommentarer: