Utflykt i frikyrkan

Idag på morgonen bestämde jag mig för att besöka en gudstjänst i en församling inom Evangeliska frikyrkan, som jag inte varit i förut. Efter att Karisma (min församling under hela min tonårstid) upphörde (läs detta om du är intresserad av Karisma-historien) har jag besökt en hel del frikyrkoförsamlingar med olika samfundsbas, och första besöket är alltid lite spännande.

- Kommer någon att hälsa? Kommer jag att förstå kulturen? Finns det en klädkod? Sitter folk ner, står de upp, lyfter de händerna? Är predikan eldig, tråkig, intressant? Ska nya besökare räcka upp handen? Är offertalen timslånga eller obefintliga? Sjunger de från sångbok, förväntas man kunna sångerna, är det en gammal hederlig overhead som projicerar texterna på väggen eller är det fullt komp, ljud och ljus?

Tyvärr är trösklarna ofta väldigt höga för nya besökare. Jag kan nästan inte föreställa mig hur en klassisk söndags-förmiddagsgudstjänst i en medelkarismatisk frikyrka skulle se ut i en oinvigds ögon. Bara orden.... "offertal", "lovsång", "välsignelser", "frälsning"... vet de som går på gatan utanför vad det betyder?
"Stå gärna upp och lyft händerna..." - lyft händerna??
"Så sjunger vi: "värdigt är Guds lamm" - Guds lamm??
"Och tar upp ett offer" - offer??

Och när mötet är slut, det är det värsta för en oinvigd: vad händer då? Börjar, som genom en fingerknäppning, ett avancerat socialt spel, med intima klungor av leende frikyrofolk... som utesluter nykomlingar totalt, eller är det obligatoriskt församlingsfika?

Den här gången besökte jag gudstjänsten själv, och jag smet fort efter mötets slut. Då inte sagt att jag inte skulle fått sällskap om jag ensam vågat mig ned i församlingsvåningen på kaffe, som var gratis för förstagångsbesökare.

Samtidigt som trösklarna kan vara skyhöga... kan de förstås vara ofattbart låga. I höstas följde D (min vän från bron) med till ett möte i församlingen jag brukar gå till. Han dök, förstås, upp en kvart innan mötets slut, med en vän direkt från träffen med NA. De ställde sig precis innanför dörren, redo att gå om något kändes obekvämt. Så sjöngs en sång, jag tror det var den här, för jag tänkte att den var schysst:

Du har räddat mig - alltid funnits här - vid min sida var dag - av din blick är jag sedd.
Fastän livet gör ont - vill jag lita på dig - tro att du hör min bön - att din blick är på mig.
Genom allt - är jag din - du finns här hos mig - jag är helt i din hand.
Du som ville mitt liv - alltid finns du här - jag får vila hos dig.

Jag sneglade mot killarna för att se om de var på väg att pysa, och såg att båda stod och snyftade. Mitt i en ganska oberörd folkmassa, gråter mina vänner som barn. Rakt utifrån verkligheten - in i en okänd miljö, berörda fem minuter efter att de kommit innanför dörren.

Efteråt fikade vi och pratade om relationer, droger, skuld, tatueringar, meningen med livet, Gud och om sinnesro. När jag ringde D någon kväll veckan efter fick jag ett mess: "sorry. har inte tid att prata. sitter och bundar med gud."

Vad jag menar är att Gud alltid möter människor som söker honom, väldigt ofta trots, och inte tack vare, alla våra frikyrkoattribut.

Hänt i helgen:
- Syster E (med tvillingmagen), fyllde 30 år och fixade finfin fest i lördags.
- Kombo E har äääntligen kommit hem från veckan i värmen. Känns skönt med sällskap i lägenheten.
- Det här var nog mitt längsta blogginlägg hittills. Dags att sova! Imorgon ska jag till försvarshögskolan igen.