Om klang och sorg

Botkyrka, 2001. En fjortonårig tjej ringer polisen, en sen, kall vinterkväll. Hon är livrädd. På nedervåningen i radhuset har hennes pappa precis krossat en tallrik av porslin i huvudet på hennes mamma. På golvet i köket är det blod, och tjejen och hennes två lillasyskon har stängt in sig i hennes rum ovanför trappan för att inte vara i vägen för han där nere. Det är inte första gången bråk över småsaker urartar i våld. Men den här gången är tjejen rädd på riktigt.

En halvtimme senare kommer polisen. Mamman öppnar och försäkrar att allt är lugnt. De frågar efter tjejen som ringt. Hon dyker upp i dörröppningen och säger med liten röst "Äsch, det var inget. Förlåt." Och poliserna åker igen.

Varningsklockorna ringde hos larmcentralen den natten. De ringde hos polisen, som stod på trappen, men nonchalerare det. De borde ringt i den kristna skolan, där tjejen dumförklarades för sina koncentrationssvårigheter. De ringde bland hennes vänner och sist av allt ringde de på BUP. Klangen tonade stillsamt ut en fredagkväll i juni 2006. Sorgen är fortfarande svår att bära.

DN idag:
"En lärare berättade om skillnaden mellan att rycka ut till en svensk förort jämfört med de invandrartäta områdena.
- Han sa att vi poliser har månadslön, men vi har speciellt månadslön när vi åker till invandrarnas förorter. Då behöver vi inte ha bråttom. Om någon är skadad ordnar vi en ambulans och det nödvändigaste. Sedan åker vi därifrån. Om samma sak skulle hända i ett svenskt område skulle vi rycka ut snabbt, starta en utredning, kontrollera om det finns misstänkta och förhöra vittnen."
(”Lärare vid Polishögskolan motarbetar invandrarelever” 2009-02-20)