Felix, jag och bolibompa-draken

Min första mobiltelefon hette Algot. Den andre, Wilgot. Sen var det Gottfrid och nu är jag inne på Felix. Mitt hjärta stannade nästan när Felix inte ville vakna igår kväll.

Med hela magen full av klibbig oro klev jag in på Teknikmagasinet och la fram Felix för allmän beskådan. "Ser illa ut", sa han i kassan. "Jag skulle gissa att det är bottenplattan som är trasig, men för att bara kika på den tar vi 500 kronor."

Medan jag gick på drottninggatan såg jag framför mig månader med mitt simkort i någon gammal avlagd svartvit sak, utan kamera att fota diskret med, ingen wap, inga bildmeddelanden, ingen musik och värst av allt, utan mina kontakter.

Jag gick till the Phone House för ett andra utlåtande. Där tog en sliskig säljare emot mig redan vid dörren. Han tittade lite på Felix, gick ut en stund, kom tillbaks och sa lugnt. "Din laddare är trasig. That's it. Du kan köpa en ny av mig för 299 kronor, men den måste du ladda via ett usb-uttag". Och till min vaga protest om 300 pix för en kass laddare: "Utgående, sällsynt modell" Med en blinkning: "För dig sänker jag till 250:-" Eh.

Så jag gick till Kjell och Bompani (som lilla H kallade det), och där minsann fick jag en finfin vanlig laddare för endast 149:-. Trasiga bottenplattor och sällsynta modeller. Hrmpf. Skrämma folk på detdärsättet.

På tunnelbanan hem, Skanstull. En man och kvinna i trettioårsåldern är lite vardagssura och han försöker liva upp stämningen:

Han: - Hör! (sträcker fram sina lurar)
Hon: (Lyssnar och hör inget) -Va?
Han: - Jag lurades.
Hon: - Eh?
Han: - Ja, hör-lurar. Jag lurades. Hehe.

Nu ligger Felix på återupplivning med ny laddare. Det var min dag. Men då utelämnade jag dagisdetaljer som kiss, bajs, kojbygge, påklädning, avklädning, högläsning, handtvättning, snytning, vild lek, sagoberättande och mina teckningar föreställande bolibompa-draken som barnen färglade. "Gör en till!" "En till!" "Snälla bara en till!" och sist: "Du är precis som en kopieringsmaskin!"