Snor, mockabryggare och en pitbull

Hurra! Jag håller på att bli frisk! Nu vill jag gå till jobbet! Visst, det var jättemysigt när Kate behövde gifta sig med Geoff över komradio eftersom han höll på att operera någon ute på vischan i Doktorn kan komma, roligt att Peyton vågade sig upp på scenen i One tree hill och gripande att se Ty bygga om handikappade barns rum till rymdstationer eller cirkusmaneger i Extreme home makover, men nu längtar jag efter lite levande liv igen. Dessutom har jag en del att skriva innan veckan är slut.

Det knasiga är att jag blir lika glatt förvånad varje gång jag börjar bli frisk. De som känner mig vet att jag är bäst i världen på att ha dåligt samvete. Någonstans i mitt febermedvetande så blir jag alltid rädd att det är något fel på mig, att jag helt enkelt bara är lat och arbetsskygg när jag inte orkar resa mig ur sängen. På nätterna drömmer jag att jag är effektiv, att jag skriver allt som jag behöver skriva, ringer mitt elbolag, målar om hallen.... häromdagen drömde jag till och med att jag frostade ur frysen. Som att det det inte är riktigt okej att vara sjuk. Sen när krafterna återvänder upptäcker jag, tadaa: att det ju faktiskt kan vara ganska mycket lättare alltihop, när man är frisk.

Jag är nyförälskad i min mockabryggare. Åh, Zoegas pressokaffe och min italienska lilla älskling kommer såå bra överrens. Jag måste skryta: mormor och morfar köpte den i Italien när de var där för länge sen, för att de tyckte att de hade så gott kaffe där. Så den är äkta på något sätt. Och nu är den min! Mmmmm. Kom hem till mig och fika, vettja. Jag är sällskapssjuk.

Förresten är jag grymt fascinerad av det amerikanska presidentvalet. Å ena sidan en karismatisk, ung, sympatisk man (som den kristna högern anklagar för att ha en hemlig muslimsk agenda, jag har hört det argumentet, till och med bland kristna i Sverige...), å andra sidan en Bushkopia som överraskar alla med att välja en vacker men pitbullsliknande dam (med läppstift) som aldrig varit utanför sin delstat, till vicepresidentkandidat. Som kristen förväntas man nu applådera Sarah Palin (I believe the gobal warming is just God hugging us closer....hö hö...) medan McCain hamnar i skuggan, i alla fall i den svenska debatten. Hur som helst, båda parter vill ju dra sig ur Irak och det är ju trevligt (Vet Palin var Irak ligger? Nej, det var taskigt. Jag tar tillbaks allt). I vilket fall: fascinerande.