Rackarns.

Kunde ingen vis person ha sagt: "Kära du, att skutta på moln håller inte i längden. Förr eller senare trillar du igenom." Det är ingen bra dag i dag. Det hjälper inte att låtsas, även om jag försökte så mycket jag kunde i morse. Jag åt frukost, läste DN på min balkong, och tänkte: "det ÄR en bra dag i dag, det ÄR en bra dag i dag..." Sen somnade jag om igen på golvet i solen på en filt, och vaknade klockan tolv med universums huvudvärk. Rackarns.

Jag får försöka tänka på livets glädjeämnen. E gör Tiblisi osäkert (eller, säkert ska det vara...) och skickar trevliga lägesrapporter, det är ju skojigt. Jag har en hel härlig vecka på redaktionen framför mig. Svältande barn, dödsstraff och finanskris. Smågodis är gott. Gud är god. Kaffe hjälper mot huvudvärk. Så ja. Allt kommer att bli bra.

I tisdags hade vi en helkväll med Svenska Afghanistankommittén på temat "ung populärkultur i Kabul". Samtalen blev givande även om man, som vi konstaterade, inte kan lösa världsproblem över en kopp te, eller i det här fallet, fem koppar kaffe. Det mest spännande i diskussionerna är att vi representerar så olika perspektiv. Vännen S arbetade som programledare i Kabul under talibantiden. O var i Kabul förra terminen och skrev en uppsats om Afghan Star, den afghanska varianten av Idol. R har massor av tonåriga kusiner i Afghanistan och E var nere som Eufor-soldat förra året. Det kom ett gäng som vi inte träffat tidigare, och när vi gick från café Multikulti vid nio var vi långt ifrån färdigpratade.

Söndagskväll. Jag är ledsen och huvudet vill sprängas. Hoppas, hoppas, hoppas att det blir en bättre vecka. Snälla. Amen.