Språkförbistring, sjukhus, fatigue och ett fantastiskt Paris

Jag är hemma igen, det är alldeles tomt i min lägenhet och hjälp vad konstigt det känns. De senaste tre veckorna har vi har sovit i sovvagnar av olika modell och i sittvagnar med hundra människor, i dormitories och fyrbäddsrum, och som sista natten i Paris; dubbelrum, vilket kändes som lyx. Men nu känns det bara ensamt i min lägenhet.

Sista natten i Nice hamnade vi på ett konstigt litet hotell nära tågstationen. När vi kom in till vårt rum för kvällen hade en liten tjeckisk dam bosatt sig i den tredje sängen. Hon kunde inte ett ord engelska.
- Sprechen Sie Deutsch?
- Ja, ein bischen! ...svarade jag glatt och tänkte att skoltyskan räcker väl en bit.
Den lilla damen hade varit ensam alldeles för länge. Jag fick se alla hennes foton från hennes resa Europa runt. Hon var speciellt förtjust i Lourdes, där det tydligen finns en massa slott och kyrkor, och dit folk vallfärdar för att bli bestänkta av heligt vigvatten. G, som läste franska istället för tyska i skolan, log vänligt och vände sig mot väggen. Jag funderade febrilt på hur jag skulle kommentera damens foton. Vad heter "fint", på tyska? ... "wunderbar...." det låter lite väl överdrivet över tvåhundra kort på heligt vigvatten. "Toll!"... det är väl lite mer... "kul!" liksom? När jag tittat på kort och artikghetskonverserat den lilla damen på min knaggliga tyska en stund övertalade jag G att följa med ut på en promendad för att undkomma.
- Wir gehen Spatsieren! Damen tittade oförstånde på mig.
- Eh.... Promenieren! försökte jag. Då släppte hon iväg oss med ett glatt:
- Ha en fantastiskt trevlig Spatsieren Promenieren!
När vi dagen efter slapp både tjeckiska damer, stinkande duschar och orginella hotellägare kändes det lite som en lättnad. På kvällen tog vi nattåget mot Paris.

Paris var underbart, men alldeles för kort. Vi checkade in på det finaste boendet hittills, ett litet hotell vid Gare du Nor i Montmartre och på förmiddagen traskade vi upp till Sacre Coeur. Vackert! På kvällen åkte vi till Eiffeltornet, tittade ut över Paris från höjden och åt på en liten restaurang vid floden.

Den sista dagen på vår resa hade vi planerat att besöka musee du Louvre, men först skulle vi äta en god och ordentlig frukost. Vi bestämde oss för en frukostbuffé i Notre Dame. Allt var trevligt och fint tills G skulle skära upp en alldeles oskyldig frukostfralla. Utan att gå in på några närmare detaljer kan jag saga att det slutade med blodvite, en snabb sorti från restaurangen och ett stygn på vårdcentralen i Notre Dame. Efter den dramatiska morgonen var vi sugna på konst.

Åh, Louvren var helt enkelt underbart! Och vi hann inte se ens hälften av allt som fanns. Jag har aldrig sett så mycket välbevarad konst förut. Man hade kunnat dröja kvar timmar i varje sal... men då hade besöket tagit flera veckor. Man kan inte ta in hur mycket som helst! Till sist befinner man sig i ett apatiskt tillstånd där man rycker på axlarna åt målningar av Matisse. Jag skyller det helt och hållet på ett nytt begrepp jag har lärt mig: Fatigue. Kulturtrötthet och muséeutmattning. Man kan helt enkelt inte spatsieren promenieren runt hur länge som helst på ett museum med konst och skulpturer i värdsklass utan att drabbas av Fatigue.

Vi hade sittplatser på 12-timmarståget från Paris till Hamburg den kvällen. Det visade sig vara en dum idé. Redan vid nio på kvällen hade alla sex i kupén ryggskott, sendrag och träsmak och ingen kunde sova. Vid femtiden, någonstans i Belgien, klev några ut ut vagnen och G, jag och en svensk kille blev ensamma. Efter en stund tog killen sin sovsäck och la sig på golvet. Vilken sötnos! Vi tre fick i alla fall sova kanske tre timmar.... jag och G på varsit säte och grabben på golvet.

Imorse bytte vi tåg i Hamburg efter lite mer skoltyska till frukost:
- Zwei Kaffee mit Milch und zwei Brötchen mit Käse, bitte! ...och framåt tre på eftermiddagen kom vi fram till Köpenhamn. Vi vilade i en park några timmar, åt lunch och strosade på Ströget. Vid midnatt kom vi hem till Stockholm igen och här sitter jag och väntar på att jag ska få inspiration till att lägga mig i sängen. Tillbaks till verkligheten.