Galna amerikaner och världens finaste nykomling

Tidigt imorse skulle jag till tandläkaren på Fleminggatan för att dra ut en visdomstand. Jag spelade Jason Mraz på högsta volym hela vägen dit för att ignorera problemet: jag är egentligen rädd för tandläkare. De pratade som blödande sår, om bedövning, om att det skulle knaka och om att ta bort stygnen senare. Brr. När jag kom dit frågade tandläkaren muntert:
- Jaha! Och hur mås det här då?!
- Jättebra, svarade jag. Inga problem, allt är fint. (Det har ju trots allt varit fint i flera veckor nu.)
- Vad gör du här då? frågade han något irriterat.
Vi kom överrens om att jag får komma tillbaks senare och dra ut tänder om jag måste. Det finns en liten, liten chans att jag slipper. När jag gick därifrån var jag rätt så arg på mig själv. Jag skjuter ju bara problemen på framtiden. (Men jag råkar gilla mina tänder, försvarar jag mig med.) När jag lämnade tandläkaren regnade det och medan jag traskade mot t-banan på Fridhemsplan spelade jag en låt som alltid gör mig lite dyster när en man stannade mig.
- Excuse me!
- Yes? sa jag och tänkte att nu får jag väl hjälpa en stackars turist att hitta till Centralen.
- You look good! sa han, log, och gick vidare.
Han kanske var en knasboll, men han gjorde min morgon.

Antagningsbeskeden inför hösten gör mig nervös. Helt plötsligt kommer jag in på allt jag sökt. Men förbehåll att c-uppsatsen måste vara klar. Och det är den inte. Den är nästan klar, men jag hinner omöjligt få den opponerad och betygssatt till kursstart. Så nu väntar jag på att se om jag kan få nåd från något håll.

Oroligheter i Kabul, läs här.

Vi har fått tillskott i familjen och jag har blivit moster igen! N&R fick världens finaste Ebbe i fredags. Välkommen, älskling!