Gaza. Very, very impossible.

I söndags var jag på Gazamonologerna som du kan läsa om här. Det var full med folk i lokalen på Södra teatern, och jag som hade stått vid ett bord för Följeslagarprogrammet, smög in när det skulle börja och fick ståplats, lutad mot en pelare. Svenska gymnasieelever läste upp monologerna skrivna av ungdomar i Gaza; texter fyllda av rädsla, sorg och en instängdhet man kunde ta på.

Mellan monologerna spelades det musik och mina tankar gick till familjebesök som jag och en följeslagarkollega gjorde i den palestinska staden Tulkarem på Västbanken i våras. Damen vi besökte bodde i vad som närmast skulle kunna beskrivas som en barack och vi blev erbjudna en plats på hennes säng för en pratstund. Mitt i samtalet ringer telefonen, och hon byter några ord på arabiska med personen som ringer och räcker sedan över luren till min kollega. Av samtalet förstår jag att kvinnan i luren ringer från Gaza. Efter en stund får jag överta luren.
– Hello!, säger en förväntansfull ung kvinnoröst.
– Hello, my name is Sofie, nice to speak to you, säger jag, osäker på vem jag pratar med och varför.
– I am calling from Gaza city! säger rösten. Hon beskriver var hon bor och hur jag kan hitta dit. Vilken gata, nära vilken skola.
– Please come and visit me! Come and visit my family here!
Jag förstår att kvinnan I telefonen är en släkting till damen vi är hos, som själv fått följeslagare på besök. Nu hoppas kvinnan att hon också ska kunna få besök av internationella som kanske kan lyssna, förstå, berätta hennes berättelse, kanske hjälpa henne ut ur Gaza-buren.
– I would love to visit Gaza, säger jag tyst, but you know, it is impossible.
Innan vi lägger på svarar den unga sorgsna kvinnorösten:
–Yes. I know. It is very, very impossible.