Glopp

Hela Örebro var fullt med folk som halkade, hasade, slaskade sig fram på knöggligt isigt underlag täckt av kaffelattemos. Jag och G spenderade en kväll vid fönstret på restaurangen lilla Örebro och såg folket som passerade utanför en efter en först ducka för väldiga snösjok och sen förvånat titta upp mot taket. Förvånade, trots skyltarna med "risk för ras!" eller det mer rationella: "snöras!" som var utplacerade var femtonde meter i hela stan.

Själv kasade jag mig fram och tillbaks sträckan Våghustorget-Järntorget säkert tio gånger i jakt på tunikor-som-funkar-i-Hebron (vilket affärerna är fulla av) och sköna-linnebyxor-för-mellanösternvärme (vilket förstås inte går att få tag på mitt i smällkalla slaskiga svenska vår-vintern). En tonårskille som kom ut från en affär på Drottninggatan halkade på en stor isfläck och dansade vilt runt en stund innan han ramlade på rumpan, och hans kompisar tonårsvrålade av skratt. En kvinna i hijab ramlade också pladask vid busskuren, men ingen skrattade då.

G ska på jobbintervju i stan så vi tog samma buss upp till Stockholm ikväll. Den var tjugo iskalla minuter sen. Mina fötter var genomblöta. Små snärtiga snöflingor letade sig in överallt. En högljudd man som också stod och tryckte i busskuren gormade om den ständigt sena 801:an, om snö och om vintern i stort. Men när han kallade swebus-busschaufförerna för idioter fick en väntande liten asiatisk kvinna nog och sa milt: "Förlåt, men så ska man inte säga!" Då blev han tyst en stund. Vi övriga, som alla någon gång hade tyckt att ta en buss genom Sverige en måndagkväll i snöstorm var en bra idé, hade frusit fast till isskulpturer. På vägen upp såg vi en bil som hamnat högst uppe på en snödriva vid sidan av vägen.