Ur lakritsdimman

Det är nästan värt att bli sådär sjuk för att få känna skillnaden sen efteråt. Men oboy, jag vet inte när jag var så däckad senast. Först två dygn med feberfrossa och ont i halsen. Sen den tredje natten började höger öra bulta i takt med pulsen tills det sa "ploff" framåt fyratiden. Där gick trumhinnan. Lättnad. Samma sak nästa natt, vänster öra, dunk dunk dunk... och sist: "smack". Samtidigt fick jag ögoninflammation. På båda ögonen.

Veckans skämt: "Har du fått/hoppas du inte har/smitta inte mig/ med svininfluensan!"

Annars var det lite underhållande när jag i torsdags släpade mig till vårdcentralen i vårt lilla centrum, tog ett pyttelitet steg i taget och sen med feberblick, fuktpärlor på överläppen och rödsnuten näsa stod inför mannen i receptionen.
- Jo, jag skulle vilja att en läkare tittade på mina öron. Båda mina trumhinnor har spruckit nu i veckan.
- Oj! Har det hänt något speciellt? sa receptionsmannen och tittade bekymrat på mig.
Jag hörde honom så avlägset som om han skulle ha suttit i ett akvarium och lillasyster M försöker lära mig av med att vara ironisk mot människor jag inte känner, annars hade "slagsmål" känts som en ganska frestande förklaring.

Bara några småsaker till. Jag har ju inte pratat med nästan nån på en vecka, ni får stå ut med lite sjukdomssnack. Min läkare hette Jesus. Erkänn att det känns förtroendeingivande. "Slå dig ner en stund och vänta på doktor Jesus". Doktor Jesus visade sig vara en skrynklig liten man med lite till övers för småsnack. Eller så kan det varit att jag inte hörde honom. Han stack i alla fall resolut in en lång tops i mitt öra, och när han drog ut den helt blodig blev till och med ett luttrat öronbarn som jag, lite skakad. Men han sa bara "hrm" och ordinerade penicillin för öronen och hostmedicin mot hostan.

Hostmedicinen visade sig vara en stor glasflaska med stark lakritssmak som medförde vissa vaga barndomsminnen. Ingenstans på bipacksedeln (jag älskar bipackssedlar) stod det något om aggressivitet, istället stod det att den kunde verkade lugnande. Men jag minns, hyfsat tydligt, att jag som barn hört att just den där lakritssmörjan gör en arg, "för en gång när lillchristian fick lite för mycket gick han direkt och slog tvillingarna". Läsare med minnen: vänligen bekräfta eller dementera.