Hoppas mackorna räcker.

Snön var helt borta från Drottninggatan. Hon kom tre minuter tidigt, han tio minuter sent. Hon pikade honom för det resten av kvällen.

De träffar dem dagligen; män och kvinnor från Afghanistan, som söker asyl i Sverige. Människor som misshandlats, skottskadats, hotats, förlorat sina anhöriga; genomlevt decennier av krig. Som inte har någonting att återvända till. Unga män och kvinnor som släpps av på flygplatsen i Kabul. Lätta byten för rånare och kidnappare, eftertraktade efter sin tid i välfärdslandet. Människor som redan hunnit starta ett liv här i Sverige när besluten fattas om avvisning.

De berättade om mannen som startat sin egen pizzeria, när beslutet om avvisning kom från Migrationsverket. Men kommunen gillar den lönsamma restaurangen, och poliserna trivs så bra där varje lunchrast, att de inte bryr sig om att hämta honom. Pizzeriaägaren kan leva kvar, men fortfarande utan medborgarskap, utan uppehållstillstånd.

Och om Fawzia, en kvinna i 30-årsålden, som kom till Sverige för fem år sen med sin man. Efter ankomsten lämnade hon honom och sen flera år bor de separat. De svenska myndigheterna menar att man inte har befogenhet att ge paret skilsmässa, och då de fortfarande är gifta utvisas de nu som ett par. Fawzia ska tillbaks, trots alla de hot som finns mot henne i Afghanistan, som ensamstående kvinna som lämnat sin man.

Och om Wahid, 24 år, som blev avvisad till Kabul i somras, efter 4-5 år i Sverige. Hans föräldrar fick stanna här, och han har i stort sett inga kontakter kvar i Afghanistan. I Kabul har han inget socialt kontaktnät, och det är nästan omöjligt att hitta jobb. Han bor ibland på gatan, ibland i butiker och andra uppvärmda lokaler, ibland i någon lägenhet. Två dagar innan avvisningen från Sverige fick han jobb som bagagebärare på Arlanda. Han fick aldrig chansen att börja jobba. För ett tag sen kom ett samtal från Kabul: Wahid hade blivit rånad och misshandlad av poliser. Bildbevis på skadorna kom på mejl via svenska ambassaden. Idag mår han så dåligt psykiskt att han förmodligen inte skulle kunna ta ett jobb, även om han blev erbjuden ett.

De kom med uppslag om hur vi ska nå ut inför Svenska Afghanistankommitténs temakväll om asylsökande afghaner. Han föreslog att jag skulle be migrationsverket om adressen till alla offentliga biträden i Stockholm. Hon pratade om juridiska fakulteten, statsvetenskapliga instituationen och de afghanska föreningarna. Jag pratade pressutskick, facebook och hemsidan. Hon funderade på hur alla ska få plats på Läs och Res och undrade om de påtänkta ostmackorna verkligen kommer att räcka.

I stan var snön borta, men när jag passerade Sandsborg såg jag ett groteskt vitt snöhuvud i drivan på perrongen. Jag halkade hela vägen hem.