CS Lewis om lidande och en kärleksfull Gud

"Med Guds godhet menar vi i våra dagar nästan uteslutande hans kärleksfullhet, och däri har vi kanske rätt. Och med kärlek i detta sammanhang menar de flesta av oss vänlighet - önskan att se andra än sig själv lyckliga; inte lyckliga på det ena eller andra sättet utan helt enkelt lyckliga. Vad som verkligen skulle tillfredställa oss vore en Gud, som sade om vadhelst vi råkade tycka om att göra: “Vad betyder det, så länge de är nöjda.” I själva verket önskar vi oss inte en Fader i himmelen så mycket som en farfar i himmelen - en senil välvilja, vilken som man säger, “tyckte om att se ungdomen roa sig” och vars plan för universum helt enkelt vore att det med rätta kunde sägas vid slutet av varje dag: “Alla hade trevligt”.

Jag erkänner att inte många skulle formulera en teologi i just dessa ordalag, men en uppfattning, som inte är mycket annorlunda, ligger på lur innerst i många sinnen. Jag gör inte anspråk på att vara något undantag: jag skulle mycket gärna vilja leva i ett universum som styrdes av dessa principer. Men eftersom det är fullständigt klart att jag inte gör det och eftersom jag trots detta har anledning att tro att Gud är kärleken, drar jag den slutsatsen att min uppfattning om kärleken behöver korrigeras.

Ur ”Lidandets problem”.