Knutby igen och igen

Knutby är på tapeten, fem år efter mordet på Alexandra i januari 2004. Ytterligare en bok har kommit ut, nu är filmen här (som sänds som tv-serie i tre delar) och i förra veckan diskuterades händelserna, på Uppsala universitet under en heldag, med deltagare som Ragnar Persenius, Svenska kyrkan, Ulf Ekman, Livets Ord, Peter Gembäck, Knutby, Rigmor Robèrt, (läkare och psykoterapeut) och professor Eva Lundgren.

- I vilken grad är det tillåtet mellan kyrkor och kristna att öppet, medialt kritisera varandra? Kan det vara så att det här kan bli ett svek - att vi inte tydliga med vår bild? Är det en risk?

Med de frågorna inleddes dagen. Jag hade gärna varit där och lyssnat, men nu fick jag nöja mig med SR:s reportage. Lyssna också till Peter Gembäcks känslofyllda och provocerande inlägg.

Knutby fascinerar. För den morbide har Åsa Waldau, "Kristi brud", en blogg som församlingsmedlemmar skönskriver åt henne. Ett uttdrag: "Att sitta ned vid ett bord och äta innehåller så mycket när man är med Åsa. Hon talar och delar alltid viktiga saker om livet med Gud. Om hur man ska leva för att må bra och vara glad. Om vad som är viktigt och om saker som kanske blivit för viktiga. Det är så mycket värme, humor och skratt. Åsa ser människor och människors behov!"

Som en kontrast finns Helge Fossmos blogg från fängelset som svarar på en hel del frågor, kanske framför allt dem, som rör om det som hände i Knutby skulle kunna hända i en vanlig församling, vilken som helst. Svaret blir att den sörja av demonutdrivning, sex, maktmissbruk och märkliga religiösa läror som fanns och förmodligen finns i Knutby idag ligger långt, långt ifrån de problem som kyrkorna vanligtvis tampas med. Men det gör inte omvärlden mindre ansvarig att reagera på signaler om människor som far illa i våra församlingar.

Det som jag tycker att legitimerar Knutby-intresset, är just tanken "det får inte hända igen" och detta gör seminariedagens inledande fråga återigen, extremt relevant.