Skandalen som kom av sig

Jag ler ett stort leende och spelar vänligt oförstående. Jag är bland män och kvinnor som anser sig vara lite bättre. De sippar från sina glas, ger varandra komplimanger och ler sina leenden. För att neutralisera stämningen berättar jag om tvillingarna i min systers mage, de perfekta små liven som jag ska bli moster åt och om ultraljudet jag fick vara med på.
Frikyrkopastorn, chockat:
- Fanns det ingen pappa som kunde följa med på ultraljudet?
- Nej. (Får jag lust att säga, men gör det inte.) Tänker: ”Det finns ingen pappa. Ja, för jag och mina systrar, vi är lite frigjorda sådär. Feminister du vet.” Eller, ”Han lämnade henne när hon blev gravid. Men det var nog hennes eget fel, lite som i mitt fall, du vet.”
Istället säger jag sanningen, med samma leende som hela kvällen ligger klistrat på mina läppar.
- Åh, han var så ledsen över att missa det. Deras ettåring var magsjuk så han blev tvungen att stanna hemma.
Och han börjar så andas igen.