Dimma

Det är grått och trist, ömsom slaskigt, ömsom halt. Det har gått hål på hälen på min ena stövel. Jag jobbar på tidningen den här veckan ut, men sen öppnar sig ovisshetens oömma famn. Jag hade tänkt ut en plan: att jag skulle läsa en påbyggnadskurs i internationella relationer den här terminen och så få studiemedel och en gnutta trygghet. Men jag tänkte om.

Jag orkar bara inte läsa mer om realismens statscentrering eller om Wallersteins systemteorier. Faktum är att jag riskerar att ställa mig upp på ett seminarium och skrika rakt ut: Vad vet ni om verkligheten? Sen när passar någon enda av aktörerna på den internationella arenan in i någon av era teorier? Jag är trött på centrum och periferi, könsmaktsmönster och diskursanalyser och på att matas med verktyg som ska hjälpa mig att tolka verkligheten, när jag har fått smak på verkligheten själv.

På dagarna håller jag mig sysselsatt med telefonintervjuer, research och genom att skriva i rasande takt. På kvällarna tänker jag ut intervjustrategier. På nätterna slår mitt hjärta hårt och snabbt av oro. Jag tänker: allt känns bättre imorgon när jag vaknar.