Med konstnärsklubben på tunnelbanan

Det är kväll på röda linjen. Två kultiverade herrar i dryga sjuttioårsåldern sitter på tunnelbanan när en tredje kliver på.
- Får man gissa vart du ska? frågar den ene. Konstnärsklubben! Ja, Elof här ska dit, men jag brukar dyka upp lite senare, först framåt halv elva. Då brukar några av oss träffas nere i baren för en drink. Vi kallar det torsdagsklubben. Ja, Nils brukar också dyka upp.
- Nils, ja, förstås ni. Honom träffade jag på KB:s bar härom veckan. Han kom väldigt fint klädd, i mörk kostym och vit skjorta och sådär, men han såg väldigt moloken ut. Så jag frågade: "Hur är läget, Nisse?" "Joo", sa han, "Jag har varit på begravning."
- Han har ju två egenheter, Nils, va. Det ena är att han med dånande röst deklamerar dikter i bunden form, Zacharias Topelius.
- Den andra egenheten är att han alltid lyfter människor, för att visa hur stark han är.
- Ja, han kramar så man tror att ryggraden ska gå av!
- Jo, efter begravningen hade han blivit bjuden hem till änkan. Och då skulle han förstås lyfta henne. Hon vägde över hundra kilo! Och han tappade henne så hon slant och föll på ett akvarium! Akvariet sprack och allt vatten rann ut. Och fiskarna låg på golvet och Sprrratttlade!
Männen skrattade.
- Jaharu, hö hö.
- Sen frågade jag hur det gått. Jo, änkan hade bara blivit glad, för hon var trött på de där fiskarna. Men, grannarna inunder var inte så glada, för de hade fått en fuktfläck i taket.