Onsdagsångest

Jag har plötsligt drabbats av prestationsångest inför min egen blogg. Det här är fjärde kvällen i rad jag planerar att skriva, men bara sitter och stirrar på en tom vit ruta. Det kan ha att göra med att jag numera vet att jag har femton, hela femton unika läsare per dag. Eller så kan det vara för att det finns så mycket viktigt som jag skulle vilja skriva om, men som jag är rädd för att bara ska bli till små små ord.

Värmen är avstängd i min lägenhet för några dagar för någon sorts elmätarbyte. Så jag huttrar och fryser. Orättvist med tanke på att de här sköna lirarna får elen levererad och betald.

Jag måste ju påpeka att Stockholms Antifascistiska Tanter är föredömen för var och en. Upp till kamp!

Der Baader Meinhof Komplex var den bästa film jag sett på väldigt länge. Tyskan, bara den gör den sevärd! Jag kan tänka mig att den är en dokumentär guldgruva för de generationer som var med, och minns. För mig, som kanske egenligen inte kan urskilja det, känns omgivningarna, kläderna, dialogen, bilarna... allt... tidstypiskt. Det fascinerar mig. Men det som kanske mest av allt gjorde att jag njöt mig igenom filmen var att den gav ett alldeles underbart perspektiv på terrorism som gärna glöms bort i dagens debatt: terrorism har inte ett likhetstecken med islamsk fundamentalism eller jihadism. I filmen förstår man Baader-Meinhof-gruppens motiv, bakgrund och frustration, man hoppas nästan att de ska lyckas uppnå sina politiska mål, men man förstår inte deras våldsamma medel. Visst, filmen är våldsam. (Precis som livet.) Men det är en väldigt fin bit nutidshistoria.