Söndag.

Idag äter jag en lång, skön frukost till dagens tidning, Schubert och Bach. Sen viker jag tvätt, spolar kaklet i badrummet med varmvatten och Jif, diskar, plockar undan, dammsuger och våttorkar. Det är något väldigt tillfredsställande med att tänka konstruktivt samtidigt som man städar.

Först: Vad behöver jag ordna den närmsta veckan? Jag måste söka csn-stöd (för man kan inte leva på arbetsglädje allena) jag borde handla en massa mat (för det är tomt i skåpen), fika med i alla fall tre vänner som jag inte sett på länge, skriva på en hemtenta som släpar efter, köpa färg till skåpen. Ja, det borde jag göra.

Veckan djuping: Vad är det som är värdefullt i livet egentligen? Det är människorna omkring mig och kärleken till dem, som tar sig olika uttryckssätt beroende på person men som är som ett litet, ilsket glödande kol som vägrar att slockna. De viktigaste mötena med människor kan man inte planera, men det är de som gör livet värdefullt, konstaterar jag medan jag torkar disk.

Så känslor: Hur mår du nu? Den frågan har jag fått flera gånger under de senaste veckorna. Ärliga, frågande ögon som har sett mig gå igenom mitt livs värsta helvete. Ångestfyllt och med mycket gråt och ilska, förtvivlan och med den sarkastiska humor som får mig att överleva. Tack, fina ni, svaret är: ”bättre än på väldigt, väldigt länge” och i vissa pirrande stunder till och med "jättebra". Jag trodde aldrig att det skulle vara så här lätt att bara leva igen.

Och praktiskt: Vad gör jag i höst? Jag skriver, skriver och skriver. Planerar en mysig höst med mycket kultur och vänner (tips och sällskap är välkommet). Och så drömmer jag. Om transsibiriska järnvägen, Ulan Bator och backpacking i Kina... om en trevlig meningsfull anställning och om min lägenhet som efter lite ansträngningar ska bli mysig.