De kinesiska spelen

OS i Kina börjar idag och det är inte bara simhopp, judo, rytmisk gymnastik och idrottslig ära som står på programmet utan som alltid, naturligtvis också storpolitik. Idrottarna själva menar, som Karolina Klüft sagt; att idrott och politik inte bör blandas ihop. Men går det att undvika? Är inte OS i sin grund politiskt?

Organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter målar upp en bild av Kina där miljontals människor lider under en förtryckande regim. Fabriksarbetare sliter under oacceptabla förhållanden, till oacceptabla löner. Yttrande- religions- och pressfriheten är begränsad. Det förkommer en omfattande organhandel. Godtyckliga tillfångataganden, våldsamheter och arbetsläger finns för samvetsfångar, de som vågar ifrågasätta regimen. Hur många människor som blivit tvångsförflyttade från sina hem för att ge plats för de nya olympiska arenorna vet ingen. 1993 ansökte Kina om OS, men fick då avslag med motivationen: Människor minns fortfarande vad som hände på himmelska fridens torg. Minns vi inte längre?

Vilken skillnad gör det om jag låter bli att slå på teven för att slötitta mig igenom invigningsceremonin, triathlon eller hästhoppning? Och vilken skillnad gör det om Karolina Klüft deltar eller inte? De storpolitiska besluten ligger hos internationella olympiska kommittén och hos länderna som väljer att delta. Och hos en omvärld som har valt att blunda för hur MR-situationen ser ut. Kina-stödet, direkt eller indirekt, handlar ju inte bara om OS utan också om internationell handel och om stora svenska varuhus som väljer att lägga sin produktion på ”världens arbetsgolv” medan man blundar för arbetarnas situation.

I natt släpptes en videoinspelning där en militant islamistgrupp hotar att attackera OS, kika här. Filmen uppges komma från Turkstans islamiska parti, TIP, en organisation med kopplingar till al Quida. Männen i filmen talar på det turkiska språk som talas av uigurerna, en muslimsk minoritetsgrupp i Kina som är förtryckta av den kinesiska regimen. Återigen stämmer Kofi Annans berömda ord så väl: den enes terrorist, den andres frihetskämpe.

Vilka signaler skickar en värld som frenetiskt bekämpar terrorism, samtidigt som man leende ignorerar den kinesiska diktaturens övergrepp, genom att förlägga sin största internationella lekplats i Beijing?

Artikel från Utrikespolitiska föreningen.