Universitetet

Jag tillbringar dagen på universitetet. Jag har.. ehum.. tappat bort en bok och fick den stora äran att köpa en ny åt universitetsbiblioteket. Vilket jag gjorde med glädje, för boken Gender, conflict and development är bra och kostade bara en bråkdel att beställa från Bokus i jämförelse med den straffavgift som jag hade behövt betala för mitt slarv annars. Dessutom hade datorn på något vis trollat bort hela min förseningsavgift… nöjd! När jag ändå var där hittade jag också en bok som jag behövde till min hemtenta, men varit för fattig för att köpa: Allas värde och lika rätt. Brevid den i hyllan stod en liten, smal bok med den lockande titeln terrorism. Så jag lånade den också.

När jag åkte upp med tunnelbanan från underjorden för någon timme sedan kom jag att tänka på en hisshändelse senast jag var här. Alltså, som en liten bakgrund: jag har lite hisskräck. Egentligen är det en cellskräck som jag delar med lillsyrran och som kommer sig av att vi tillsammans lyckades stänga in oss i ett litet förråd under trappan, en halv kolsvart kvadratmeter, i tre timmar när vi var sex och nio år. När någon kom hem och vi blev utsläppta var stora bitar av dörrkarmen avskavda av våra utbrytningsförsök. Efter det har vi båda haft lite panikartade känslor för trånga instängda utrymmen med lite luft.

Hur som helst. Sist lämnade jag universitetet och gick mot tunnelbanan. Det var i början av juni och hela universitetsområdet var öde. När jag passerar tunnelbanespärrarna ser jag en man i rutig skjorta som försöker bända upp hissdörrarna utifrån med all sin kraft. Skumt tänker jag. När jag åker ner mot tunnelbanan ser jag att hela fönstret i hissen ut mot rulltrappan är täckt av vita ansikten och panikartade blickar. Slutsats: hissen hade fastnat höst upp, med typ tio personer i sig! Obehagligt, javisst, men ännu konstigare är faktumet att hela området låg öde, inte en person i rulltrappan, men åtta-tio personer får för sig att klämma in sig i samma lilla hiss som normalt rymmer kanske fyra. Brr.