Medan laxen tinar

Busstrejken gör att jag måste cykla flera kilometer varje dag. Det är för det mesta ganska trevligt, men idag var det lite mindre trevligt, när det ösregnade. Nu är jag hemma i min lilla etta och väntar på att laxen ska tina så att jag kan laga mat. Jag har bara två veckor kvar i min förort. Det känns lite sorgligt. Trots att allt var kaos när jag kom hit och ingenting kändes bra har jag långsamt blivit vän med promenadstråken, Vårflodsparken, 144:an och till och med min närlivs.

Jag har funderat mycket på hur det kommer sig att människor alltid måste ha förklaringar till svåra, tunga saker som händer i livet. Under den värsta perioden i mitt liv överöstes jag av åsikter, klander och goda råd (men aldrig när jag verkligen behövde råd). Kanske är det en försvarsmekanism. Människor tänker: "Så fruktansvärt! Det här kan omöjligt hända mig. Det där måste ha hänt för att du inte gjorde så här/tänkte så här/var såhär!” Förvånansvärt många väljer att säga det rakt ut. Lite som Jobs vänner i Bibeln.

Gör man lite research på dem med mest åsikter så ser man att de oftast har både ett och två lik i garderoben själva. Kanske kan man relatera det till flisor och bjälkar. Somliga har visst hela huvudet fullt av bjälkar. Och de har så fullt upp med att påpeka andras flisor att de glömmer bort det väsentliga; att vara en medmänniska. Hur kommer det sig att man väljer att bemöta en vän i uppenbar sorg med hurtiga iakttagelser, pekpinnar och påpekanden om vad som är rätt och fel? Och hur kommer det sig att man väljer att utpeka sig själv till expert på själsligt lidande, när man egentligen inte vet någonting? Det borde vara brottsligt. Läs den givande artikeln Låt sorgen ta plats i senaste numret av Vårdguiden. Citat: ”Folk som sörjer får ofta jättemånga goda råd. Alldeles för många. Hoppa över dem. Lyssna på vad den sörjande själv har att säga eller på tystnaden. Den är inte farlig”.