Vänner, kameler och öronproppar

Du är så driftig! Det är ett väldigt tilltalande drag hos dig! ...messade kompis E häromdagen när jag beklagade mig över att jag har så mycket att göra. Nu har inte E behövt konfronteras med mig det senaste, eftersom han befinner sig på utlandstjänst sen några månader, men annars skulle han nog inte se det tilltalande i min driftighet. Oftast kan jag hantera mitt liv med dubbla kurser, jobb, vänner och föreningsengagemang. Men sen kommer det veckor som den här när allt kulminerar på en gång.

Två mastodonta hemtentor i mänskliga rättigheter, och en för alltid överhängande c-uppsats är lika med: att skriva på nätterna. Plötslig uppsägning från min älskade andrahands-lägenhet (total ångest i en och en halv dag) och ett lika överraskande erbjudande om en ny förstahandslägenhet. Åka och titta, bestämma sig, beställa papper från skatteverket och skriva på kontrakt. Två praktikplatsintervjuer inför nästa termin och ett väldigt svårt beslut när jag fick båda platserna. (Journalistik eller biståndsorganisation? Jag gick hela min omgivning på nerverna genom att fråga alla, och då menar jag alla, om råd.) Packa och planera inför resan, betala alla räkningar, boka tvättid och städa lägenheten. Och så det där eländiga passet som ligger kvar på den lika eländiga ambassaden.

Jag är rädd att jag kommer att sova hela vägen Sthlm-Prag på torsdag. Tur att vi har sovkupé och att jag har resekompis G som är förstående och världsbäst.
- Häromdagen hade hon köpt reselakan i bomull och öronproppar i ministorlek till mig inför resan! (Jag har väldigt små öron och hävdade tidigare bestämt att jag därför inte kan använda öronproppar.) Hur skulle jag kunna leva utan mina vänner? E som skickar snälla och roliga mess från Tchad (visste ni att den svenska Eufor-styrkan gör endel fredsbevarande patruller till närliggande byar ridandes på kameler? Man blir ju glad bara av tanken!) och G som för tillfället sköter all planering för tågluffen. Bara några pressade, stressade dagar kvar. Sen seeeemester.